Det som hände var att min mobiltelefon laddades ur under natten och jag kan av olika anledningar inte pinkoden till telefonen utantill. Det blev således ett alldeles ypperligt tillfälle för mig att läsa böcker eftersom jag befann mig i en skog, långt bort från pärmen med viktiga papper.
Bland annat kämpade jag mig igenom ”Vad jag älskade”. Ja, kämpade. Den där Siri Hustvedt-klassikern som har legat som en blöt trasa av dåligt samvete över mig i så många år. Jag tyckte inte att den var så värst bra.
Men historien om huvudpersonen Leo och Leos bästa väns son, Mark, överraskade mig. Jag trodde att ”Vad jag älskade” skulle vara en mer traditionell kärleksroman. Jag hade liksom fått för mig det. Istället fanns där den dryge Mark som jag tyckte mycket illa om. Jag tyckte inte så speciellt mycket om Marks mamma, Lucille, heller, men henne ville jag veta mer om. Om Mark tyckte jag så här: bort med honom! Emellanåt kved jag inombords: ”Nej! Gör inte så!”. Det är egentligen ett gott betyg till en bok. Det är sällan jag blir så där himla engagerad. Ändå: jag fick verkligen tvinga mig att fortsätta läsa i ”Vad jag älskade”. Nu har jag bara 11 böcker kvar i mitt hyllvärmartema.
