Vi berörde det lite lite kort när alla bokhororna åt middag hos Jessica häromkvällen – det egentligen ganska orättvisa i Jens Liljestrands omdiskuterade recension av ”Livet Deluxe”. Därför att det helt enkelt inte är så överdrivet många kolon i berättelsen, mest på ett par sidor i början och uteslutande när berättelsen kretsar kring karaktären Jorge (precis som i de övriga två böckerna). Är det så att recensenter inte längre skriver recensioner, utan för att positionera sitt eget skrivande och att den egna textens litterära kvaliteter är viktigare än kvaliteten på den text man är satt att recensera? På bekostnad av en rättvis bedömning? Det kan man faktiskt fråga sig efter den där recensionen, eller åtminstone frågar jag mig det nu efter att också jag äntligen har läst ”Livet deluxe”. Jag tyckte den var mycket bra! Rafflande faktiskt. Och ett värdigt slut för karaktärerna i den här serien också. Gillade ”Livet deluxe” bra mycket mer än del två (Stora Joh gav upp på trean, tycker jag var ett misstag) och då var jag ganska förtjust i den ser jag nu, vid en tillbakablick.
Alla de som inte vågar läsa Lapidus efter den där Liljestrandbeskrivningen tycker jag ska tänka om, det är ett par kolon för mycket på någon enstaka sida i början, men sedan slår det om och blir en mörk spänningsroman där det är helt okej för författaren att skriva om känslokalla och våldsamma män, utan att hans huvudpersoner behöver ta avstånd från våld, som ju vi kvinnor gärna ska göra när vi skriver om detsamma.
Och som vanligt ömmar man lite här och var för vissa personer. Lite extra. För de känslokalla och våldsamma männen har också stråk av något annat i sig och precis som i ”Aldrig fucka upp” så tar Lapidus fram de dragen så väldigt fint tycker jag. Också stor bonus för att han lyckas med det här att skildra varumärken och kvinnliga huvudpersonernas klädsel på ett väldigt trovärdigt, nästan Denise Rudberg-aktigt sätt. Det är jag inte bortskämd med hos manliga författare (Om det inte är Lars Norén som skriver hänfört om Issey Miyake (som han väl är den enda som fortfarande bär)).
Förresten så gjorde jag en Jens Liljestrand redan i maj 2007 när jag skrev om Lo Kauppis ”Bergsprängardottern som exploderade” så jag ska väl kanske inte säga något om det här med att man ibland leker med sin egen text, även om jag inte tycker att den var på bekostnad av verket jag skrev om, eftersom jag poängterar att den boken är fantastisk och att språket hon använder går snabbt att vänja sig vid.
