Läser ni ibland böcker som ni tycker är bättre när ni avslutat dem än medan ni läste dem?
Så här:
Jag läste nyligen Kjell Westös ”Hägring 38″. Den utspelas 1938 och även om andra världskriget med krigsförklaringar inte har startat då är det i högsta grad närvarande. På Claes Thunes advokatkontor arbetar Matilda Wiik som sekreterare och historien följer växelvis Thune och Wiik, men jag skulle definitivt säga att Helsingfors är den tredje huvudpersonen. Med den äran.
”Hägring 38″ har vunnit såväl Sveriges Radios Romanpris 2014 som Nordiska rådets litteraturpris och det är en mycket välberättad historia som sträcker sig bak till det finska inbördeskriget och till ett par ödesdigra månader 1938 då Matilda Wiik träffar en person från sitt förflutna som hon hade hoppats kunde vara kvar där, i dåtiden. När boken är utläst och jag har hela berättelsen klar för mig, pusselbitarna trillar på plats genom hela romanen, inser jag dess storhet, men ”Hägring 38″ var ingen bok som jag andäktigt sträckläste. Tvärtom ägnade jag mig hellre åt helt andra aktiviteter än läsning under den veckan som boken låg i min handväska eller på mitt nattduksbord.
Johanna L skriver om ”Hägring 38″ här. Liksom henne blir jag väldigt sugen på att resa till Helsingfors när jag läser ”Hägring 38″ (eller när jag läser Jeanette ”Peppe” Öhmans eller Karin Lindroos bloggar, här och här). Det får kanske lov att bli ett slags bokkollo där så småningom?!*
En annan bok som jag upplevde precis samma ”bra när den var utläst, seg att ta sig igenom”-känsla som med ”Hägring 38″ var Majgull Axelssons ”Jag heter inte Miriam”. På sin 85-årsdag säger Miriam till sin son, sonhustru och sitt barnbarn: ”Jag heter inte Miriam” och de tror att hon börjar bli senildement. Majgull Axelsson berättar sedan sin historia inte riktigt bakifrån, hon hoppar från nutid till 50-tal, till 40-tal. Det den romska tonåringen i Ravensbrück som tar en judisk kvinnas identitet för att överleva, som kommer till Sverige och Nässjö, så småningom gifter sig med en tandläkare och blir mamma till hans son, men som aldrig aldrig avslöjar sitt riktiga namn vare sig för sin make eller för sin son. Förrän på sin 85-årsdag då.
Jag ger ifrån mig nästan alla böcker som jag läser till min mamma, min syster eller min bästis. Sedan får de oftast göra vad de vill med böckerna. Mamma fick ”Jag heter inte Miriam”, men hon sa häromdagen att hon varit tvungen att lägga ifrån sig boken. Hon tyckte att den var alldeles för otäck. Och det är en otäck historia. Den är otäck när Majgull Axelsson skildrar Miriams upplevelser i koncentrationslägren, men den är minst lika otäck under Jönköpingskravallerna 1948.
Att jag har så svårt att bli fångad av ”Jag heter inte Miriam” beror nog framförallt på Miriams familjeliv i Nässjö under 50-talet, men även en del på nutidshistorien där jag tycker att alla utom Miriam är så grovhuggna, så svåra att sympatisera med eller ens förstå. Jag tycker ofta att det är ett problem när bipersoner – såsom Miriams sonhustru och till viss del även hennes sondotter – tar för stor plats i huvudberättelsen. För såväl sonhustrun som sondottern insinueras bekymmer och hemligheter som inte riktigt reds ut. Jag ser hellre att bipersonerna finns där för att lyfta fram huvudpersonens berättelse. Ett exempel: sonens och sonhustruns grälande, jag bryr mig inte så mycket om det. Det tillför ingenting särskilt till historien om Miriam.
I både ”Hägring 38″ och ”Jag heter inte Miriam” finns så himla bra grundhandlingar att jag ändå tycker att de är två klart läsvärda böcker, men nu längtar jag efter sträckläsning!
* = Sekunden efter att jag skrev det här inlägget ramlade jag över Breakfast bookclubs bokresa till Helsingfors. Kolla facebooksidan här!